On Stale Artistry in Melodifestivalen: An Editorial

Photo/Bild: Daniel Åhs Karlsson. Proofreading/korrekturläsning: E. Lindström.


The third semi-final of Melodifestivalen was broadcast on 15 February live from Luleå. 7 artists competed that night, among others Mariette (Hansson), who has now participated and has advanced directly to the final four times in a row, which has never happened before.

Now, however, a column by Rebecca Haimi, editor-in-chief of the Culture News (Kulturnyheterna) website, has been published on the SVT site. Writing about Melodifestivalen and Mariette’s entry in essence, she notes that “the bloodthirsty will to win suffocates the genre and the art” in both. I believe Haimi said that Mariette is trapped by her desire to appease the TV audience without presenting herself in a manner consistent with her identity.

I have watched Melodifestivalen year after year since 2013, the year after Loreen won Eurovision in Baku. By then, I already had a bit of experience in composition and music analysis, but I was a bit skeptical about Melodifestivalen because I had played classical piano music for several years and found it hard to appreciate the Eurodance genre and how artificial the art seemed when compared to acoustic music and perhaps a bit of metal music. It was not until I watched the moving interpretation of “Euphoria” in the Melodifestivalen final in 2013 when I grasped the art behind the electronic music. The song was interpreted by students from Adolf Fredrik’s music school and The Manilla School, as well as Loreen herself. I realized then that arrangement played a large role in how people experience songs.

Despite how long I have watched Melodifestivalen, I have often thought that the music needs some sort of soul for people to truly relate to it. The most polished songs out of thousands of submissions are the most well-liked by the program’s leadership, but in order to appease the public, the team selects largely risk-free choices. These choices have led to songs like Denmark’s “Higher Ground”, performed by (Jonas) Rasmussen in 2018 instead of the unknown Dennis Bengtsson according to Wiwibloggs. Even “In a Moment LIke This”, sung by Chanée and N’evergreen in 2010, was a Melodifestivalen reject. Both songs received more points from the public than Sweden’s concurrent entry in Eurovision. Sweden didn’t even make it to the final in 2010. Thus writes Haimi about Melodifestivalen:

Always top 5 in the international final. Rarely surprising or innovative. The bloodthirsty will to win suffocates the genre and the art.

There are definitely exceptions to everything. In week 2, Linnéa Henriksson performed the song “Kom närmre” (Come closer) after a moving monologue about how studies have shown how lonely Swedes can feel despite us, a community with millions of members, gather weekly to watch the show. One of my closest friends was diagnosed with C-PTSD just like one of Australia’s finalists, Jaguar Jonze, and even under similar circumstances, and as a lone wolf – just like many other Swedes are – her fight against PTSD has been even more difficult than it could have been. Therefore, the song moved me even more strongly, just as Henriksson’s earlier cover of “Den stora dagen” from the show Så mycket bättre (The big day, from cover show So much better, expresses a narrative about how many people easily forget about the older generations in today’s society).

Despite this instance, Haimi is right about how sterile Melodifestivalen has become. In a world where people crave purpose in life and self-esteem, it is important to consume things that enrich one’s life. And variety is the spice of life. But do we see such variety in Melfest now, or do the truly unique just get buried for unknown reasons just like Anette Olzon (ex-Alyson Avenue, ex-Nightwish, The Dark Element) might have been? As it stands right now, Melodifestivalen is still exciting, but if the format isn’t changed, the whole show will surely become just a meaningless shell precisely like how Professor Trelawney thinks of Hermione Granger in the third Harry Potter film.

Mariette, Melodifestivalen, and Artistry

It was 2015 when Mariette first competed in Melfest with the song “Don’t Stop Believing”, written by Miss Li and Sonny Gustafsson. The song won the final Marcel Bezençon Authors prize for Melfest. Since then, she has – as has been said – competed three times and released several songs, including “The Next Generation Calls”, written for a children’s climate conference in Södertälje. On the site Ultimate-Guitar, I wrote the chords of the song and tried to make out the lyrics. Around Christmas that year (2015), I received a message from Mariette herself about the text and the authors, including her then-girlfriend, Melanie Wehbe, as well as Elias Näslin.

Mariette’s username on the site piqued my interest, and I Googled it. It was then I discovered her previous collaborations in the progressive rock group Isildurs Bane, named after one of the One Ring’s names in J.R.R. Tolkien’s The Lord of the Rings. In the group, she played guitar and sang. After looking more closely at Mariette’s solo discography, it is clear that her time in the band played a large role in her debut album and only extended release, In This Skin (under the name MaryJet). The Discogs page for the CD, which was released a year before a fourth-place finish on Idol, shows a huge cast list, including Mats Johansson, keyboardist and current brain behind Isildurs Bane since the 1970s.

Mariette’s experience as a guitarist and vocalist led her to play guitar in support of the rock artist Magnus Uggla, in particular in the show recorded for the live album Magnus den store (Magnus the Great). Her niche set of skills also landed her gigs behind Alice Gernandt (better known by the stage name Ace Wilder), who had just received second place in Melodifestivalen with the song “Busy Doin’ Nothin’” (behind Sanna Nielsen’s “Undo”). This was an effective inroad into hela Sveriges fest (the party of all of Sweden), Melodifestivalen, in which she participated the following year.

Up until Melodifestivalen 2015, Mariette’s artistic image lay largely in her identity as both a guitarist and a singer, most often as a backing musician. In 2015, this changed dramatically. Clad in black attire with an extended train attached to her wrists and leafy shoulder decor, she interpreted a dramatically dark yet uplifting ballad with the marks of a singer-songwriter well-versed in keyboard instruments – that is to say, Linda Carlsson (also known as Miss Li) along with her musical collaborator and sambo (live-in partner) Sonny Gustafsson wrote the track “Don’t Stop Believing”. The performance highlighted her vocally expressive qualities, dramatic camera angles, and abundant displays of silhouette lighting. It wound up in third place behind Jon Henrik Fjällgren and to-be Eurovision winner Måns Zelmerlöw.

In 2017, Mariette returned with the song “A Million Years”. Written by the G:son-Boström team behind “Euphoria” and Johanna Jansson (also known as Dotter), Mariette and her cousin Jenny made some changes to the song after they received it according to Mariette in an interview. In contrast to 2015, the stage brightened to white throughout the course of the song and featured four backing dancers attached to bungee cords. The beginning verse also featured a camera cut to Mariette’s fingers which moved in time with the tresillo and then straight rhythm in the synth part. The video choreography, message, and vocal performance connected with the jury and also received fifth place amongst televoters, overall netting a fourth place finish, behind Jon Henrik Fjällgren (again) and Aninia, Nano, and winner Robin Bengtsson, who is also performing again this year. Some criticism of her hairstyle emerged during the Melodifestivalen process, claiming cultural appropriation even though she has had the dreads since 2008 if not even earlier.

The following year, Mariette returned, performing last in the semi-final stage with the song “For You”, penned by Jörgen Elofsson, whose writing credits include Kelly Clarkson’s “Stronger (What Doesn’t Kill You)”. Gesturing with the beat atop a pyramid with a platform, secured by a wire, Mariette’s choreography complemented the persistent tresillo (3+3+2) pattern that is present through every part except the bridge. A guitar part kicked in during the final chorus. The official performance videos have been taken down, however, even though she received a respectable fifth place for the entry.

I remember when the song was released that someone made a huge fuss about the lyric “I’m the fool, you’re the king” given Mariette’s sexuality, though she has stated in interviews like one with LadyJenevia that the “king” is genderless and serves as an allusion to “something greater – like a force, the passion for something or someone”. Later in the same interview, Mariette also mentioned that she “would never sing a song written by someone else that [she doesn’t] love”. Her openness to different musical landscapes (9:27) and the gradually changing sound over time (9:41) followed what she as an artist felt in the moment, and the openness reminded me of another international musician I deeply respect, Devin Townsend. Beyond his usual metal persona wielding guitars and versatile vocals, he has also produced ambient (The Hummer), new age (Ghost), alternative country (Casualties of Cool), and electronic jokes.

Cue 2020. Mariette has opted for silhouette lighting, though in a much warmer context. Walking between spotlights and emphasizing light and shadows, the song can be seen as internal dialogue. The team of writers includes G:son (his 60th Melfest song), newcomers Cassandra Ströberg and Alex Shield (the latter also wrote Amanda Aasa’s “Late” and is signed onto Roxette member Per Gessle’s label), and Mariette herself. This song features light electric guitar from beginning to end. While the electronic pop elements are still present through the course of this song, the burst of energy from this song also incorporates her two instruments of choice. Unlike Haimi’s suggestion, Mariette’s playing of the three power chords within two frets of each other (F5, Eb5, and Bb5) in the section seems genuine and accurate, if tuned a half-step down and not plugged in or heard. My suggestion in the arrangement would be to incorporate more guitar; possibly a more even blend into heavier pop rock may have better suited the ferocity of her strumming and general performance intensity.

To address the claims made by Haimi: yes, the name of the Melodifestivalen game is accessible pop across all ages and international juries. Yes, the structure and format of it may choke the creativity of the otherwise brilliant minds in favor of ideas that have been proven to work. However, instead of the image of a conditioned dog that bows to our desires while not listening to her muse, Mariette seems like a put-together musician with experience in multiple genres performing a song that truly highlights parts of her musical journey thus far, if within the confines of the Melodifestivalen format. She seems more comfortable than ever expressing her artistry, and even if final voting does not support her strong woman persona, I don’t think there are qualms concerning lack of authenticity or self-searching judging from possible tears she held back during her top 2 reprise. The sterility of Melodifestivalen lies further down, possibly under the thick veneer of culture.

Risk, Reward, and Culture

Let’s talk about Swedish culture for a bit and see how it might inform the state of things.

Jantelagen, or the Law of Jante, is a Nordic concept that far predates its early-mid 20th century coining. It effectively enforces conformity and overt humility among its adherents in the interest of collective success. While many Swedes have made it onto the global stage – including the Skarsgård family (actors), Max Martin (producer), Ingvar Kamprad (IKEA), Daniel Ek (Spotify), and those behind Minecraft and Skype, among others – much more focus is placed on their products and their effect on the public than on the individuals themselves, and I believe Jantelagen and its sister concept – lagom, a Goldilocks, just-right approach to life – to have contributed to the state of matters.

Within the context of Melodifestivalen, each act tries to stand out enough to be voted for by the public and (assuming they reach the final) the international juries, but not enough to be looked down upon. While some entries may have just not stood out to the audience enough, others may have challenged the audience’s lagom sensibilities and dissuaded the audience from voting for them. More recent entries that may not have passed as lagom include:

  • Oscar Enestad’s “I Love It” (about his relationship with a much older woman)
  • Loreen’s “Statements” (calling the public to act upon injustice), and
  • Dolly Style’s entries in general (SVT published a documentary series where former members criticized the management’s handling of the project, and the human doll aesthetic was not well-liked enough to make it past Andra Chansen (the second chance round) at any time).

The remaining acts have largely been safely within the realm of popular music and less contentious topics.

Swedes have moved pop music forward – including the likes of ABBA, Roxette, Ace of Base, Robyn, and Ghost, among many others – the insidious pattern of being pigeonholed as producers of pop music, when combined with the insistence on lagom behavior, holds the Melodifestivalen public captive and within the language of groupthink, the pattern seems to repeat inexorably. Revolutionary thinking may tend against the cultural norms of any established system; however, if in the context of Melfest, if it breaks the pattern of perceived mediocrity best described in a now-deleted tweet (reposted on Instagram) juxtaposing Benjamin Ingrosso’s postcard in 2018 with the number of televotes he received, the contest will actually mean something more than just the weekly February release of the 4-13 latest music videos and their singles from the Melodifestivalen machine.


Svensk översättning

Den tredje deltävlingen av Melodifestivalen sändes den 15 februari direkt från Luleå. Under kvällen tävlade sju artister, bland andra Mariette (Hansson), som nu har deltagit och gått direkt till final fyra gånger i rad, vilket aldrig har hänt förut. 

Men nu har en krönika av Rebecca Haimi, huvudredaktör för Kulturnyheternas webbplats, publicerats på SVT. Om Melodifestivalen och Mariettes bidrag i huvudsak har hon skrivit att “[d]en blodtörstiga viljan att vinna kväver genren och konsten” i dem. Enligt henne är Mariette fången av viljan att blidka tv-tittarna utan att “klippa sig identitetspolitiskt korrekt”.

Jag har tittat på Melodifestivalen år efter år sedan 2013, året efter att Loreen vann hela Eurovision i Baku. Då hade jag redan lite erfarenhet av komposition och musikanalys, men jag var lite skeptisk angående Mello på grund av att jag hade spelat klassisk pianomusik i flera år och hade svårt att uppskatta Eurodance-genren och hur onaturlig konsten verkade jämfört med akustisk musik och kanske lite metal-musik. Det var inte förrän jag tittade på den rörande tolkningen av låten “Euphoria” i Mello-finalen 2013 som jag såg konsten bakom den elektroniska musiken. Låten tolkades av studenter från Adolf Fredriks musikklasser och Manillaskolan samt Loreen själv. Då insåg jag att arrangemanget spelar en stor roll i hur man upplever låtar.

Trots hur länge jag har tittat på Melodifestivalen har jag oftast tyckt att det fortfarande krävs någon slags själ i musiken för att man ska kunna relatera till den på riktigt. De mest polerade låtarna utav tusentals inskickade bidrag är de mest omtyckta enligt programledarna, men för att kunna blidka publiken väljer teamet i stort sett riskfria val. Sådana val har lett till låtar som Danmarks “Higher Ground”, framfört av Rasmussen 2018, istället för den okände Dennis Bengtsson enligt Wiwibloggs och även “In a Moment Like This”, tolkat av Chanée och N’evergreen 2010. Båda låtarna fick fler poäng från publiken än Sveriges bidrag i Eurovision de åren. Dessutom gick Sverige inte ens till final 2010. Därför skriver Haimi om nuvarande Mello:

Alltid topp fem i den internationella finalen. Sällan överraskande eller utvecklande. Den blodtörstiga viljan att vinna kväver genren och konsten.

Det finns ju undantag till allt. I den andra deltävlingen framförde Linnéa Henriksson låten “Kom närmre” efter en gripande monolog om hur studier har visat hur ensamma svenskar kan känna sig trots att vi som en community med miljontals medlemmar veckoligen samlas för att titta på showen. En av mina närmaste vänner fick C-PTSD precis som en av Australiens finalister, Jaguar Jonze, till och med under liknande omständigheter, och som ensamvarg precis som många andra svenskar har hens strid mot PTSD varit ännu svårare än den behövt vara. Därför berörde låten mig betydligt starkare, precis som Henrikssons tidigare tolkning av “Den stora dagen” från programmet Så mycket bättre.

Trots det har Haimi rätt gällande hur sterilt Mello har blivit. I en värld där man kräver livsmening och självkänsla är det viktigt att ta in saker som berikar ens liv. Och det är ombyte som förnöjer. Men ser vi sådant ombyte i Mello nu, eller blir de verkligt unika bara förbisedda av okänd anledning precis som Anette Olzon (ex-Alyson Avenue, ex-Nightwish, The Dark Element) kanske blev? Som det är just nu är Mello fortfarande spännande, men om formatet inte ändras kommer hela showen säkert att bli bara ett meningslöst skal precis som hur Professor Trelawney tycker om Hermione Granger i den tredje Harry Potter-filmen.

Mariette, Melodifestivalen och artisteri

Det var 2015 som Mariette först tävlade i Mello med låten “Don’t Stop Believing”, skriven av Miss Li och Sonny Gustafsson. Låten vann det sista Upphovsmännens priset under Mello-tiden. Sedan dess har hon som sagt tävlat tre gånger och släppt flera låtar, inklusive “The Next Generation Calls“, skriven för en klimatkonferens för barn i Södertälje. På hemsidan Ultimate-Guitar skrev jag låtens ackord och försökte även transkribera låttexten. I december 2015 fick jag ett meddelande från Mariette själv om texten och vilka som hade skrivit låten, inklusive hennes dåvarande flickvän Melanie Wehbe, och även Elias Näslin. Hennes användarnamn var väldigt unikt och jag googlade det. Det var då jag hittade hennes tidigare samarbete med proggruppen Isildurs Bane, döpt efter härskarringen i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen. I gruppen spelade hon gitarr och sjöng. När man kollar noggrannare på hennes diskografi så blir man medveten om att låtarna från hennes tid i bandet syns överallt i hennes debutalbum In This Skin (I den här huden, under det tidigare artistnamnet MaryJet). På Discogs webbsida om albumet visas en stor lista med deltagande artister, inklusive Mats Johansson, keyboardspelare och hjärnan bakom Isildurs Bane sedan 70-talet.

Mariettes erfarenhet som gitarrist och sångare ledde till att hon fick möjligheten att spela gitarr bakom rockartisten Magnus Uggla, bland annat under showen som spelades in för livealbumet Magnus den store. Hennes specifika förmågor ledde till många gig bakom Alice Gernandt (även känd som artisten Ace Wilder) precis efter att Wilder fick andra plats i Mello 2014 med låten “Busy Doin’ Nothin’” bakom Sanna Nielsens “Undo”. Det här var stora framsteg som gav Mariette en chans att bidra till hela Sveriges fest och hon deltog i Melodifestivalen det följande året.

Fram tills Mello 2015 berörde Mariettes artistbild främst hennes identitet som gitarrist och sångare, oftast som stödmusiker. 2015 ändrades det dramatiskt. Iklädd svarta kläder med lövrik dekor och ett långt släp som fästes vid handlederna tolkade Mariette en dramatiskt mörk men ändå upplyftande ballad. Låten visade att låtskrivarna, d.v.s. Linda Carlsson (även känd som Miss Li) och sin medarbetare och sambo Sonny Gustafsson hade skrivit låten “Don’t Stop Believing”, har mycket erfarenhet med keyboard. Föreställningen visade hennes vokalt expressiva förmågor, dramatiska kameravinklar, och mängder med skuggbilder. Låten slutade på tredje plats bakom Jon Henrik Fjällgren och blivande Eurovision-vinnaren Måns Zelmerlöw.

2017 kom Mariette tillbaka med låten “A Million Years”, skriven av G:son-Boström-teamet bakom “Euphoria” samt Johanna Jansson (även känd som Dotter). I en intervju med Eurovision Radio International berättade Mariette att hon och hennes kusin Jenny Hansson skrev om vissa delar efter att de tilldelats låten. Till skillnad från 2015 blev scenen ljusare under framträdandets gång och hennes bakgrundsdansare hängde i bungyjumplinor fästa i taket. Den första versen fokuserade på hennes fingrar som gick i takt med ett tresillo-mönster (3+3+2-rytmen som finns i många sorters populärmusik) och sen åttondelsnoter under synt-delen. Koreografin med videon, budskapet och föreställningen gick hem hos juryn och fick 7,9% av folkets röster. Hon landade till slut på fjärde plats bakom Jon Henrik Fjällgren (igen) och Aninia, Nano, samt vinnaren Robin Bengtsson som kommer att framföra “Take a Chance” igen i Friends Arena. Mariettes hår kritiserades under Mello-processen och hon blev anklagad för kulturell appropriering trots att hon har haft dreads sedan 2008 om inte ännu tidigare.

Det följande året kom Mariette tillbaka och sjöng sist under delfinalerna med låten “For You”, skriven av Jörgen Elofsson som har skrivit Kelly Clarksons “Stronger (What Doesn’t Kill You)”. Med många gester på toppen av en pyramid och säkrad av en vajer så gjorde Mariette sin koreografi med det ständiga tresillo-mönster som finns överallt förutom i sticket. Gitarren kom fram under sista refrängen. De officiella live-videorna har dock blivit borttagna trots att hon landade på en respektabel femte plats med bidraget.

Jag kommer ihåg att när låten släpptes var det åtminstone en person som klagade om texten “I’m the fool, you’re the king” (jag är narr, du är kung) för att hennes sexualitet inte stämmer överens med en manlig kung, men i intervjuer som den med LadyJenevia berättade hon att “kungen” har inget kön och är en allusion till “något större – som en kraft, passionen för någon eller någonting”. I samma intervju sade Mariette att hon “aldrig skulle sjunga en låt skriven av någon annan som [hon] inte älskar”. Hennes öppenhet för olika musikaliska landskap (9:27) och att hon inte är rädd för att ändra musikstil (9:41) följde det hon som artist hade känt i stunden och påminde mig om en annan internationell musiker jag har mycket respekt för, Devin Townsend. Bortom hans metalpersona med gitarrer och en versatil röst så har han skrivit ambientmusik (The Hummer), new age (Ghost), alternativ countrymusik (Casualties of Cool) samt elektroniska skämt.

Nu är det 2020. Mariette har bestämt sig för att använda skuggbilder igen men i ett varmare sammanhang. Hon går mellan strålkastarna som betonar ljuset och skuggorna, vilket i låtens sammanhang kan ses som inre dialog. Låtskrivarna är Thomas G:son (hans 60:e bidrag i Mello), nykomlingarna Cassandra Ströberg och Alex Shield (den sistnämnda skrev även Amanda Aasas låt “Late” och är med i Per Gessles skivbolag) samt Mariette själv. Låten har lätt gitarrspel från början till slut. Även om de elektroniska elementen är närvarande genom hela låten så har låtens energi inkluderat hennes två val av instrument. Till skillnad från vad Haimi sa verkade hur hon spelade de tre kvinterna – F5, Eb5 och Bb5 – äkta och riktigt, för hon spelade inom de två relevanta banden på greppbrädan (7-9 om man stämmer gitarren 1 halvsteg under standardton) trots att gitarren inte var inkopplad och man inte kunde höra den på riktigt. Mitt enda förslag skulle ha varit att spela in ännu mer gitarr och kanske även att blanda in i hårdare pop-rock för att kunna komplettera hur vildsint och fritt hon spelade gitarren och framförde sin låt.

Om vad Haimi har skrivit: ja, Mello i nuet vill släppa popmusik som är tillgänglig för både publiken – oavsett ålder – och de internationella juryerna. Ja, strukturen och formatet kan kväva och har kvävt kreativitet hos de som annars har briljanta musikaliska tankar. Istället väljer teamet idéer som har prövats och visat sig vara framgångsrika gång på gång. Men när jag tänker på Mariette ser jag inte bilden av en pavlovsk hund som gör vad vi vill och som inte lyssnar på sin musa utan en stabil och kompetent musiker med erfarenhet i flera genrer som presenterar en låt som verkligen belyser delar av sin musikaliska resa hittills. Hon verkar ännu bekvämare än någonsin förut när hon visar sitt artisteri. Även om man inte röstar på hennes låt eller hennes “stark kvinna”-persona tror jag inte att hon har problem med brist på autenticitet eller ett behov att hitta sig själv. Jag baserar det här på tårarna hon höll tillbaka under hennes repris. Hur livlöst Mello är ligger djupare, kanske under kulturens yta.

Risk, belöning och kultur

Låt oss prata lite om svensk kultur och se hur den kanske förklarar den rådande status quon.

Jantelagen är ett nordiskt koncept som uppstod långt innan begreppet myntades under 1900-talet. Den uppdiktade lagen beskriver den typ av konformitet och “inte-sticka-ut-mentalitet” som genomsyrar det svenska samhället. Många svenskar har lyckats på den globala scenen, inklusive Skarsgård-familjen, Max Martin (producent), Ingvar Kamprad, Daniel Ek, samt skaparna av Minecraft och Skype, bland andra. Men när man tänker på dem tänker man först på produkterna (musik, filmer, spel, möbler, osv.) och effekten de haft på samhället istället för individerna själva. Jag tror att jantelagen och systerkonceptet lagom har bidragit till hur saker och ting är just nu.

När det kommer till Melodifestivalen försöker varje bidrag stå ut tillräckligt för att kunna få röster av publiken och (om man går vidare till finalen) de internationella juryerna, men inte för mycket om man inte vill att andra människor ser ner på bidraget. Vissa bidrag stod inte ut tillräckligt för att bli ihågkomna medan andra utmanade publikens lagommentalitet vilket avskräckte svenska folket från att rösta på dem. Nyare bidrag som kanske inte kan klassas som “lagom” inkluderar:

  • Oscar Enestads “I Love It” (om hans förhållande med en mycket äldre kvinna),
  • Loreens “Statements” (som uppmanade folket att agera mot orättvisa) och
  • Dolly Styles bidrag generellt sett (SVT har publicerat en dokumentärserie där tidigare gruppmedlemmar kritiserar hanteringen av projektet. Dessutom var estetiken med tjejer som klär sig som dockor inte tillräckligt omtyckt för att någonsin kunna gå vidare från Andra Chansen).

De flesta andra bidragen håller sig inom ramarna för den riskfria popmusikens värld.

Svenskar har fört popmusiken framåt med artister som ABBA, Roxette, Ace of Base, Robyn och Ghost, bland många andra. Men det försåtliga mönstret med att folk har blivit placerade i fack som pop-musikproducenter i kombination med att samhället insisterar på lagom-beteende håller Mello-publiken fången. I grupptänkandets språk verkar mönstret obönhörligt upprepas. Revolutionära tankesätt kanske går emot kulturella normer men om det i ett Mello-sammanhang bryter mönstret av uppfattad medelmåttlighet – bäst beskriven i en tweet som visade Benjamin Ingrossos Eurovision-vykort från 2018 och en sammanställning av hur många telefonröster han fick – så kommer tävlingen faktiskt betyda något mer än de veckoliga släppen av de senaste 4-13 singlarna och musikvideorna från Melodifestivalen-maskinen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.